Förord till "Kingsburyskräcken"

Det har nu gått många år sedan händelserna inträffade. Många år, och många tankar har jagat mig sedan dess. Jag har aldrig lyckats bedömma hur mycket av det som hände som faktiskt var verklighet, och hur mycket jag fantiserade ihop. Och jag har fortfarande inte lyckats hitta något bra svar. Kanske var det mesta bara inbillning? Kanske hände faktiskt allting så som jag upplevde det.

Nåja, jag ska inte gå händelserna i förväg. Jag kommer här att redogöra vad som hände mellan den 12e och 17e augusti 1938. Som jag redan påpekat vet jag inte riktigt hur mycket som faktiskt hände, och hur mycket som min hjärna spelat upp för mig. Jag är ytterst tveksam till många av händelserna, och på senare dagar har mitt minne börjat svikta. Det är en av anledningarna till varför jag känner att jag måste skriva ned vad som hände. En annan anledning är att jag känner att det inte kan gå förbi historien. Den "sanna" historien måste skrivas ned, ifall något liknande kan komma att inträffa igen. Och för att bevara framtida människor från den galenskap vi tvingades uppleva.

Efter att jag blev utsläppt från sjukhuset 1941, har jag tillbringat stora delar av min tid med vänner och diverse psykologer för att lyckas leva ett någorlunda normalt liv åter igen. Jag har fortfarande inte lyckats få tillbaka min fulla mentala hälsa, och jag är mycket osäker på om jag någonsin kommer få det. Vad som hände med Laura och Michael vet jag inte riktigt. Vi har bara träffats två eller tre gånger, och det för att diskutera huruvida detta ska bli nedskrivet eller inte. Det var många år sedan nu. Allt jag har kvar från deras historier är de anteckningar jag har kvar sedan intervjuerna.

Vad som hänt med O'Donnell, Frank, tvillingarna van Schaen och övriga personer som medverkar här vet jag inte. Och jag vet inte om jag vill veta heller. Jag lever väl i min okunskap, och jag hoppas jag får leva i den resten av livet också.

-William O'Neil, 12e augusti 1958.