Häxknuten

Spunnen liksom sagans strofer

spunnen ur ett sotigt glasblock

Häxans knut är en och ensam

likväl av många trådar tvinnad

Tre äro de som enrådigt råder

dödssång sötar deras bittra måltid

Olycksfågel gal i ottan

sjunger med Systern och den Sjuke

Vassa dolkar nalkas hjärta

sticker hål i hull i lönndom

Dyster konung kitteln värmer

gudakockar själva steks

Ve, när gudar trenne träta

väger kungasynd på bronsvåg

Död för vind och våg och vatten

bliver gudakvarnens mäld

Kryddlöst kött från graven gives

som sold för mustigt soppekok

Konung klagar för döva öron

gudar sover gudasömn

Hotfullt krav från högstekock

fargalt jämte spädgris slaktas

De som svullna slumrar hugnas

av mäktig månsten i envar mage

Stilla stensal ser stenen gnistra

storsjö slukar den andra ständigt

Slutsten uti stortorn fördöljs

medan sliparen slumrar under månget trappsteg

Skallman strävar mot Skuggornas skuggdal

hans härtågs frukter andra skördar

Skäppmor sista skrattet skrattar

när yngling ärver anbragt arvland

Tung bliver högmans högfärdsdöd

segern sorg åt honom skänker

Med sunnan svepes ärrkrönt ädling

ångrar ätteläggens offer

Tre och Trenne, 333

gudars tal är ock Molankens

Marans blygd skall utspy halvgud

när like till sin like skrider

Snarligt råkas många fränder

gille gästas som smyckats med sjögräs

Mästerkocken brädet mästrar

kung till intet nytta nalkas

Vindar vränger den stora drömmen

vågor kalvas ur stilla vatten

Blåhyllt konung griper spiran

fordom pyssling, nu vorden titan

Sörj ej den fallnes ödesskugga

som kastas från fjärran din skapnads dagar

Svar skall du söka i häxors hemvist

i spegelsysters svarta lövsal

Nornans Zairis spådom

Nio tecken skall synas i världen
och de nio skall förebåda densammas fall.
Hör min varning, dödliga
och bäva inför vad som komma skall

Flera kroppar, en och samma. Förebådar prinsens ankomst
Skogens mörker, höljer döden. Svarta lik skall åter vakna.
Kyla släcker, högmodshjärta. Grenar brinner, fryser, skriker.
Spjutets herre, dricker blodet. Mörkermän skall väcka denne
Namnlös furste, vindavränge. Spy din eld, du bistre.
Stjärnefånge, arvlös gudom. Himlaspel skall ljuda.
Österns odjur, krälar uppåt. Yngel föds av kungadotter.
Avundsamme, trippelhövdad. Dvärgahem faller under natten.
Lystne Azra, piskar vänner. Sist och först, i blod och svavel.

Lyss till varning, sagd av kvinna
född vid världens första timma
Hölj din själv för lögnens tungorgöm ditt hopp i gudsbarns klungor

Coriolis

Hade tänkt börja skriva lite om de olika rollspelsalternativ jag kan tänka mig att spelleda inför för vårens kampanjer. Tanken är ju att vi ska snacka igenom vad och hur vi vill spela spelen tillsammans innan vi börjar, men jag tycker ändå att någon form av introduktion till de olika spelen kan vara på sin plats. På så sätt kan ni göra mer medvetna val när ni ska försöka bestämma er för vad ni vill spela.

Jag tänkte lägga upp det så att jag säger något kort om systemet och världen. Jag försöker lägga med en stämningstext, egenskriven eller stulen ifrån spelen, beroende på hur inspererad jag är. Försöker även lägga med någon bild, eller länk till en bild

Först ut får Coriolis vara, som titeln antyder.

Stämningstext:
"En ny tid nalkas den tredje horisonten. Doften av mättad rökelse och sockrade dadlar sprider sig från marknadstorget på rymdstationen Coriolis. På ytan ter sig allt som vanligt. Krämarna kränger högljutt sina varor längs Promenaden, de bedjande flockas framför ikonstoderna i stationens tempel och kurtisaner bjuder klienter på kanderade rosenblad under Alkamaars rymdkupol. Men lugnet är bedrägligt. En beslöjad emissarie, representant för uråldriga livsformer i djupet av gasjätten Xene, har anlänt till stationen med dunkla bud. Det ryktas om återuppväckta mystiska krafter och om paranoida stjärnsystem som isolerar sig, hotar fred och handel. Fraktionernas råd tycks handlingsförlamat. När ett nödrop från en avlägsen koloni når Coriolis förjagas lugnet, bleknar till ett ljuvt minne. Den tredje horisonten träder in i en ny era – en tid i desperat behov av hjältar." (texten kommer ifrån: http://www.coriolis.nu)

Spelsystem:
Använder sig av ett enkelt system där man slår 2T10 och lägger till sitt färdighetsvärde och jämför resulstatet med hur svår uppgiften man försökte utföra var. Karaktärsskapandet är snabbt och hyfsat enkelt och har inga slumpmoment.

Världen:
Rymden är det bästa ordet för att kort beskriva världen. En uppsjö av planeter och rymdstationer finns att besöka i flera solsystem som är sammanbundna med med portaler som man kan resa igenom. Bilden visar rymdstationen Coriolis, den största stationen, det går att klicka på bilden för att se den i en större variant. En teaser finns även på youtube (http://www.youtube.com/watch?v=SlVddvaMn5c)

Kriget är överallt!

Jadå, så är det, kriget är faktist överallt - I Warhammer online iallafall. Där kan man spöa på destruction spelare och i undantagsfall få stryk av en eller annan mörkeralv eller ork. Jag vet inte riktigt var ni får ut av att läsa det här, men jag måste bara meddela världen att WAR är förbannat kul, speciellt i oRvR (alltså, för er oinsatta där ute, open Realm vs. Realm), där flyger timmarna och fort byter ägare oftare än jag byter underkläder (tur nog så byter fort ägare ettpar gånger dagligen). Våra warband brukar dra fram som gräshoppor och inte lämna en levande fiende efter oss. "Manndred for Emperor" fick jag höra idag av en glad warband-medlem och tja, varför inte? Jag kan väl ersätta Karl Franz på tronen och göra slut på de destruktiva horderna.

För övrigt tänkte jag påpeka att även Neotech är ett spelalternativ för vår-kampanjerna. Vem vill inte spela framtids-cyber-punk med blaffigt coola vapen? Jag har till och med ett riktigt bra äventyrsuppslag sparat på min hårddisk, att jag inte har tänkt på det tidigare.

Nej, nu blir det lite mer RvR och sedan bör man väl sova. Imorgon ska delvis ägnas åt Handelsteori och U-landsekonomi. Ska man bli färdig ekonom måste man ju plugga lite då och då, och klara en tenta här och där.

Cheers!

Bokföring, plånböcker, Midas och rollspel

Så kommer då mitt eget första blogginlägg, det har dragit ut på tiden men jag har inte riktigt haft något att skriva om.
Idag har jag dock gjort föreningsrelaterade saker som kan vara kul att läsa om, eller inte.

Dels har jag fixat med bokföringen, så nu har vi en bra grund att stå på för framtida bokföring. I år kommer vi ha järnkoll på vart varenda öre hamnar. Även om vi haft väldigt bra koll tidigare år också.
Föreningen har investerat i en ny föreningsplånbok också, eftersom den gamla läckte pengar. Nu har vi en snygg, kistformad plånbok med en ros och taggtråd som motiv. Ingen som gör inköp kan ta fel på den och sin egen plånbok iallafall. Det är ju väldigt kul, men mycket pengar är det inte i den, än.

På tal om pengar så har ni som läst eran e-post kunnat se att Midas (sidan man söker bidrag ifrån Sverok på) kraschat igen. Vi kan helt enkelt inte söka bidrag eller få pengar innan det är fixat och fungerar igen. Men vi har ju spel så vi klarar oss ett tag till iallafall, så det är nog lugnt kan man tänka sig, och lite pengar har vi på vårat föreningskonto.

Spelkväll på fredag, då har vi tillfälle att socialisera, spela spel, dricka en öl och ta avsked av Tiina som lämnar oss för en tid.
För att nämna ett annat framtida event så ska vi ju försöka samlas i början av mars och prata igenom vilket/vilka rollspel vi vill spela under våren.

Här är alternativen såhär långt, som jag uppfattat:

• Coriolis
• Noir
• Vampire: The Masquerade
• Werewolf: The Forsaken
• Western

Nå detta var väl allt för nu, se till att hålla er uppdatera mha bloggen, skaffa er en användare och lägg till den på RSS-listan.

"Kingsburyskräcken", del 2

Senare samma kväll tog vi oss till Lesters Taverna. Det var ett litet inrökt ställe. Lampornas sken lyckades inte riktigt hålla hålla mörkret borta, och de få gäster som fanns där trängdes runt dessa ljuskällor. Michael och jag lyckades få ett bord nära bardisken och Laura gick för att beställa lite öl.
"Hej. Ursäkta! Öh!" En man med en stor mustach vände sig långsamt mot henne och inväntade att hon skulle beställa. "Tre öl tack. Tack så mycket. Behåll växeln. Förresten, du råkar inte känna till en viss Frank... eh... Dolezal?" Mannen rynkade på ögonbrynen, han tänkte.
"Jodå, visst känner jag till Frank. Det gör jag. Och vad jag vet skulle det mycket väl kunna vara han som är mördaren också för den delen. Alla vet ju att han är lite speciell." Det verkade som om han pratade för sig själv. Och han ryckte till när en lång man kom fram till bardisken.
"Nej, inte är väl Frank mördaren, inte. Han må vara galen, och en förbannad fyllebult också. Men han mördar inte folk. Inte Frank."
Och i den stilen fortsatte samtalet. Vi satt tysta och lyssnade medan vi drack vår öl, och när ölen var slut och samtalet inte hade utvecklats ytterligare tackade vi för oss, frågade var Franks lägenhet fanns och gick därifrån.

Vi gick upp för den smutsiga trappan och knackade på Franks dörr. Det enda som mötte oss var tystnad. Vi knackade åter en gång, men ingenting hördes inifrån lägenheten. Laura tittade sig snabbt omkring och gick därefter fram till låset. Efter bara några sekunder klickade det till och vi kunde gå in. Laura visste vad hon sysslade med. I lägenheten luktade det sprit och instängt. Det fanns inte mycket möbler, och det lilla som fanns var illa tilltygat. Gammal mat stod fortfarande framme på bordet.
"Herre gud vad här luktar" sade jag, och höll för näsan. "Är det någon här eller?"
Michael skakade på huvudet och vi började smått söka genom lägenheten. Efter bara några minuter ropade Laura tyst att hon hade hittat något. Hon stod vid fönstret med en hopvikt tidning i handen.
"Jag tror det är något vitt pulver i den" sade hon och rynkade på näsan. "Kokain." Hon tittade ner i det lilla hålrummet som fanns i fönsterbrädet och tog upp tre foton. Hennes panna rynkades när hon tittade på dem och hon gav dem till Michael. Jag tittade över hans axel, och det jag såg gjorde mig aningen illamående.

"Kingburyskräcken", del 1

Det var fredag den 12 augusti. Vi hade valt ett bord en bit bort från fönstret då solen på eftermiddagen hade en fantastisk förmåga att blända. Jag hade en kaffekopp framför mig och satt med mina två vänner Laura Winchester och Michael Windfield. Jag hade tagit en stund ledigt från skrivandet av den senaste boken jag arbetade på och varken Laura eller Michael hade något särskilt projekt på gång då heller. Det var inte särskilt mycket folk på cafét, och det var inga problem att se att det var sheriff Martin L. O'Donnell som kom in genom dörren strax därpå. Han såg sig omkring och sken upp när han fick syn på oss. Med raska steg kom han mot oss utan att se sig om, han lutade sig fram över bordet mot Laura.
"Jag skulle vilja prata med dig på mitt kontor senare", han tittade på Michael och mig innan han fortsatte. "Ja, och de här två får gärna följa med de också. Tror ni att ni kan komma förbi lite senare i kväll?"
"Ja visst, det borde väl inte vara några problem" svarade Laura och vi andra nickade.
"Underbart! Nu ska jag ha någonting att äta. Om ni ursäktar mig."

Lite senare på kvällen gick vi i samlad tropp till O'Donnells kontor. När vi kom dit satt han med öppen dörr och kollade igenom papper efter papper som han systematiskt vände. Vi knackade lätt på dörren för att få hans uppmärksamhet och han vinkade in oss.
"Vad bra att ni kunde komma. Vi har ett litet problem på halsen."
Jag tittade mig omkring. Kontoret var spartanskt inrett. Framför hans skrivbord stod tre stolar framställa. Laura och Michael satte sig medan jag höll mig lite mer i bakgrunden, begrundade rummets enda tavla.
"Som ni kanske har hört om har det skett en del mord i Cleveland det senaste. Ja, såklart ni har hört om det, det är ju svårt att missa." Han tog fram en mapp och gav Laura. "Här finns lite information som helst inte ska cirkulera. "En menande blick. O'Donnell berättade för oss om hur morden började för tre år sedan, 1935, och hur Eliot Ness inom polisen fick fallet tilldelat sig för att sedan hålla all information om det för sig själv. Än så länge fanns det 10 mordoffer som med säkerhet vad skördade av "Slaktaren", men det kunde finnas uppemot 16, 17 stycken sammanlagt. Endast tre av dessa tio var identifierade.
"Jag vill att ni ska påbörja en egen utredning om det hela, då Ness inte gör någon nytta. Alla tre identifierade offer kände samma man; Frank Dolezal. Och samtliga dessa fyra brukade hänga på krogen Lesters Taverna. Ni kan ju utgå därifrån och se om det finns någon information." Han tittar på oss en i taget innan han fortsätter. "Både ni och jag vet att detta måste få ett slut, men med Ness som ansvarig kommer det inte ske. Jag hoppas ni kan lyckas bättre än honom. Jag kommer skicka med er en sheriffbricka. Men vifta inte med den hur som helst, det kan få folk att inte vilja prata, istället för att hjälpa er. Om ni behöver mig lär jag finnas tillgänglig här. Lycka till."

Förord till "Kingsburyskräcken"

Det har nu gått många år sedan händelserna inträffade. Många år, och många tankar har jagat mig sedan dess. Jag har aldrig lyckats bedömma hur mycket av det som hände som faktiskt var verklighet, och hur mycket jag fantiserade ihop. Och jag har fortfarande inte lyckats hitta något bra svar. Kanske var det mesta bara inbillning? Kanske hände faktiskt allting så som jag upplevde det.

Nåja, jag ska inte gå händelserna i förväg. Jag kommer här att redogöra vad som hände mellan den 12e och 17e augusti 1938. Som jag redan påpekat vet jag inte riktigt hur mycket som faktiskt hände, och hur mycket som min hjärna spelat upp för mig. Jag är ytterst tveksam till många av händelserna, och på senare dagar har mitt minne börjat svikta. Det är en av anledningarna till varför jag känner att jag måste skriva ned vad som hände. En annan anledning är att jag känner att det inte kan gå förbi historien. Den "sanna" historien måste skrivas ned, ifall något liknande kan komma att inträffa igen. Och för att bevara framtida människor från den galenskap vi tvingades uppleva.

Efter att jag blev utsläppt från sjukhuset 1941, har jag tillbringat stora delar av min tid med vänner och diverse psykologer för att lyckas leva ett någorlunda normalt liv åter igen. Jag har fortfarande inte lyckats få tillbaka min fulla mentala hälsa, och jag är mycket osäker på om jag någonsin kommer få det. Vad som hände med Laura och Michael vet jag inte riktigt. Vi har bara träffats två eller tre gånger, och det för att diskutera huruvida detta ska bli nedskrivet eller inte. Det var många år sedan nu. Allt jag har kvar från deras historier är de anteckningar jag har kvar sedan intervjuerna.

Vad som hänt med O'Donnell, Frank, tvillingarna van Schaen och övriga personer som medverkar här vet jag inte. Och jag vet inte om jag vill veta heller. Jag lever väl i min okunskap, och jag hoppas jag får leva i den resten av livet också.

-William O'Neil, 12e augusti 1958.